Varför kommer inte samma hårda internationella kritik till Guatemala, ett land där inte några tusen dödats utan flera hundra tusen, där 20 dödas dagligen, där människor som kämpar för sina rättigheter kallblodigt mördas av okända personer, där polisen är totalkorrupt och rika betalar borgen för att slippa fängelse, där män som misshandlar och mördar kvinnor inte döms, där korrupta advokater har låtit adoptera bort stulna barn, osv osv. Varför talar man så mycket om Kuba och så lite om förtrycket i Guatemala, den skräck och oro som människor lever under dagligen här, för att någon ska kidnappa deras barn, för att de ska mördas för att de ska rånas när de åker kollektivt. Varje år försöker 150.000 fattiga Guatemalaner ta sig till USA. De har sålt sina ägodelar eller lånat pengar. 50.000 kostar en coyote – en smugglare. För någon månad sedan mördades ett 70-tal av dem när de vägrade samarbeta med narkotikamaffian i Mexico. 50.000 för att bli mördad, när man bara vill ha ett bättre liv. I det man har svälter man.
I USA lever de som papperslösa, de tar dåligt betalda arbeten med dåliga arbetsförhållanden, de bor många i en liten lägenhet och skickar tillbaka till sina familjer det som blir över varje månad. Först måste familjen betala tillbaka lånet eller till Coyoten. 75.000 upptäcks och skickas tillbaka till Guatemala. Polisen i USA behandlar dem som brottslingar, tar deras pengar, som anses olovligt tjänade (de straffar inte arbetsgivarna som anställt illegal arbetskraft). De emigrerade återvänder till Guatamala 50.000 kronor fattigare.
Kubaner har alltid haft företräde till USA. Kubaner är välutbildade, tack vare Kubas system, och har kunnat få jobb som läkare, psykologer, administratörer etc etc.
Att situationen på Kuba uppmärksammas är just för att de flesta på Kuba är i samma situation. Det finns inte en oligarki som äger medierna, en parallell makt som utnyttjar de svaga. Det är staten mot människorna en tydlig fiende som går att definiera. Kubaner är medvetena om att det inte finns yttandefrihet, att de lever sämre än de skulle leva ett Västland. Alla har gått i skola och kan när de väl är utomlands göra sina röster hörda. Men kastar ut barnet med badvattnet.
I övriga Latinamerika är de som emigrerar många gånger fattiga, utan utbildning, utan självkänsla och olagliga, de kan inte göra sina röster hörda men när andra som kan gör det lyssnar ingen, utan tvärtom skapar lagar som än mer ska hindra dem från att komma till USA.
Undantaget politiska flyktingar i Europa och Kanada. USA har aldrig tagit emot politiska flyktingar från länder där de själva bidragit till att störta demokratiskt valda presidenter. Hade de störtat Fidel och Kuba fått en ny diktatur hade USA inte tagit emot de då förmodade fattiga kubaner som försökt ta sig över sundet, då hade USA själv sett till att båtarna inte kom fram om vi ska tillämpa samma logik som gäller för Centralamerika.
I samma artikel nämns Chavez. Venezuela är inte ett fattigare land än innan!! Men samma logik. När de som är rika blir mindre rika på bekostnad av en stor mängd fattiga, som får utbildning, sjukvård och kan spela på samma arena som de som förut hade makten och kontrollen skriks det högt och de som skriker är de som fortfarande har makten över media så det hörs bättre.
Kuba är inte ett drömland, långt ifrån, inte Venezuela heller, Sverige kunde varit det. I ett drömland har alla det ganska lika. Det är det en del inte står ut med.
