Liv eller storstadsliv

Blev ledsen när jag läste Lena Anderssons ledarkrönika. Visst är det så att vi lever under ett klimathot, att vi är för många på jorden att vi tär på jordens resurser ju fler vi är och vi i rika världen tär mer på resurserna än de människor som lever under fattigdom. Självklart ska barnbegränsning uppmuntras. Kina har ju gjort det med ettbarnspolitiken som tyvärr har blivit ett av världens största utrensning av foster av kvinnligt kön pga av könsmaktsstrukturen i Kina, ett problem som också syns i Indien bland de som har råd att undersöka fostrets kön och betala för att ta bort det om det är en flicka. Självklart ska ingen känna sig tvingad till att ha barn och goda förebilder för människor som inte har barn men istället ägnar sig åt syskonbarn och vänners barn är fint.

Det paradoxala är att i artikeln nämns klimatproblemet och överbefolkningen som anledningen till barnbegränsing medan de senare argumenten andas ett liv där det bara går ut på att vi ska självförverkliga oss själva. Inte särskilt klimatvänligt med folk som bor i storstäder, handlar mat som producerats långt bort och köper prylar och resor till avlägsna mål!
Jag skulle kunna vända på rubriken och säga Liv eller Storstadsliv. Att ha ett bra jobb och samtidigt bo på landet ger ju betydligt större ekonomiskt svängrum och det tär mindre på miljön med människor som delvis kan producera sin egen mat eller köpa lokalt odlat.
På landet behöver man inte leka med barn men det är lätt att göra det man gör med barn. Ta en skidtur med bäbisen i pulkan, när de är lite större åka utför, åka till en strand och slappa efter jobbet på våren och hösten. Dagispersonalen är ofta densamma hela tiden och grupperna inte stora. Man kan släppa ut småbarnen  i trädgården eller på gårdsplanen medan man gör andra sysslor.
I artikeln ser jag framför mig barn som är små hela tiden. När de är fyra fem år börjar de resonera och vill lära sig nytt hela tiden. Snart har man härliga samtalspartners vid frukostbordet och middagen. Genom barnen får jag veta vad som rör sig i ungdomars huvuden, träffar deras vänner, lär känna en del föräldrar till deras vänner, håller mig uppdaterad på nätet. Och om man ska prata om att älska finns det ingen som de flesta älskar mer än sina barn och den kärlek man får från sina barn är större än någon annan kärlek om man behandlat dem med respekt.
På tal om att umgås med vänner, Lattemammorna! Har en vän som var pappaledig, han och en kompis gick varje dag på långa promenader med barnen, pratade livet och upplevelserna skildrades i kompisens krönikor. Jag har fått många av mina bästa vänner genom barnens skolkamraters föräldrar och vi har kunnat umgås hur bra som helst medan barnen lekt med varandra och då filoferat över livet, jobb etc.
En anledning till att vi har bra föräldraförsäkring i Sverige och ett utbyggt daghemssystem är att man i varje land vill uppmuntra barnafödande för att tex någon ska arbeta ihop skatterna till pensionerna och även till samhällets funktion i stort.
Ganska spännande att tänka att vi får färre och färre barn i Sverige, men några måste ju försörja samhället så allteftersom svenskarna dör av så kommer vi att låta människor från fattigare länder komma hit och arbeta, sen kommer de att uppmuntras att inte skaffa barn och så kommer de från ännu fattigare länder som uppmuntras att inte skaffa barn. De Europeiska länder blir som ett stort hål som suger upp befolkningarna i andra länder tills de själva har utvecklats så bra att folk inte vill åka till kalla Europa och då måste vi till slut se våra länder som stora odlingsmarker eller uppmuntra människor att få barn igen.

Åldersfixering

Regeringen har tillsatt en utredning för att se över en lag mot åldersdiskriminering. Det är bra men då måste svensken i gemen jobba med att ta bort sina egna åldersfixeringar. Jag ska börja läsa folkhälsovetenskap på distans. Vi ska skriva en liten presentation av oss själva. Den vanligaste inledningen är Hej! Jag heter Anna Andersson och är 24 år (de flesta är kvinnor). Sen kommer nästa vanligaste fortsättning... jag bor med min man, barn och eller katter och eller hundar. Därefter om varför just denna kurs.
Först ålder, sedan personlig situation, sist om varför vill man läsa kursen och vad man har för erfarenheter i området. Prioritering och normer. Att hittills är det bara heterosexuella familjebildningar som presenterats. Och detta med hund och katt? 

Ologiskt i Guatemala

Oj, det är svårt att komma från en kultur där man förutsätter att människor inte ljuger och att det går att diskutera. Tex om arbetsgivare betalar ut för mycket i lön så kan den anställde säga att han/hon inte förstod att det var för mycket. I går var jag på arbetsministeriet då två fd anställda hävdade att de inte fått sin premie som kallas Bonus Catorce i juli. Vi hade skrivit ett avtal med dem att de skulle få sin ersättning varje månad för att det skulle stämma med ersättningar från ett kontor i ett annat land. Nu hävdade de att de aldrig fått ersättningen. På kvittot stod fjortonde lönen istället för fjortonde premien. Det gäller inte sa hon på Arbetsministeriet. Det enda som gällde var att de fått sin ersättning mellan den 7-14 juli och att de hade skrivit på ett kvitto att de fått premien. (undrar om jag som utlänning hade kommit undan det?).
Jag fick inte kunde inte utveckla något för vad som gällde vad det som stod ovan.
Här kommer vi till två olika kulturer. Vem som helst skulle tänka att det vore ologiskt att de fått extra pengar varje månad vilket man kunde se av kontraktet och vad som avhandlats i lön. Det fanns inte utrymme för förklaringar. Hade vi betalat premien under dessa datum eller inte. Punkt slut. En anställd hade tagit med sig en dator hem sista dagen hon gick från jobbet. Hon anmälde den efter ett tag som stulen. Det ansågs som ett arbetsredskap och att hon hade gått från jobbet den 26 mars räknades inte eftersom hennes kontrakt gällde till den 31. Att hon inte hade rätt att ta med sig datorn från jobbet kunde vi tydligen inte heller diskutera.
Jag blev lite arg och höjde rösten - något man inte heller kan göra i Guatemala. Det upplevs som en förolämpning. Tex om jag säger med hög röst vad som helst så svarar de förolämpa oss inte.
Det tragikomiska är att 98% av alla brott löses inte, utpressning, hot och mord är vardag men i vissa fall så har man inte rätt att ens försvara sig.
Innan jag gick till arbetsministeriet var jag orolig för att vi skulle hamna i en ologiskt diskussion och så blev det. Det går inte att bemöta och jag blir så arg.