Med folkbildning kommer man långt!

Med anledning av debattartikel om lärarlegitimation. Jag översätter från en artikel som jag läste för något år sedan och som är från min förra blogg.

I en by 80 km från Coban, Guatemala, där de odlar majs, bönor och kardemumma tänkte José María Quib, en ledare i byn, att barnen måste få tillgång till utbildning för att kunna komma vidare. Men staten som i århundraden inte brytt sig om dem skulle inte göra det nu heller. Byn samlades och valde ut några som kunde fungera som lärare. 60 procent var analfabeter och ingen hade ens gått ut mellanstadiet så minikriteriet var att personerna måste kunna läsa, skriva och räkna. Kursinnehållet var byns historia, mayakalendern, mayakulturen. Barnen fick skriva om sin egen historia bla om kriget och läsa upp det för kamraterna. Från början hade de lektioner två dagar i veckan men hela byn blev mer och mer involverad och till slut tog de ett beslut att alla skulle betala 25 kronor i månaden för att ge lite stöd åt lärarna och ökade antal lektioner. En kvinna som vävde ville lära ut det till barnen och då användes det i matematikutbildningen för att lära sig mått. Varje år hade de ett möte då de förbättrade kursplanen. Prästen tyckte inte om historian de lärde ut, om konflikten, och hotade med att försvinna och inte döpa barnen. De träffades i byn och bestämde att det inte gjorde något, eftersom många ändå inte döpte sina barn. Den tomma kyrkan blev en bra studielokal. Några barn ville fortsätta i motsvarande högstadiet men de hade inga papper på att de studerat. Istället kom man överens med ett högstadiet längre bort att de skulle få göra en examen för att komma in. Och de klarade provet galant. Sedan läste de in gymnasiet via en kurs som finns på radio IGER. Även lärarna fortsatte studera och med tiden fick de hjälp av en organisation Niños del mundo (världens barn) som stöttade lärarna i pedagogisk utveckling och med läromedel (experterna var imponerade över hur god pedagogik de hade utvecklat själva). Några av eleverna läser på utländska universitet och andra på nationella. De har inte några som helst problem att klara sig. Idag har de en skola där staten betalar lönerna. De försöker ha kvar sin metodik och sitt kursinnehåll. Jag hoppas att detta kan sprida sig till alla byar där det inte finns skolor i Guatemala. Jag blev så glad och rörd när jag läste artikeln för ibland känner jag att inget händer i Guatemala men det är ledare som José María Quib och de som arbetade gratis som lärare som borde vara ledare i Guatemala istället för korrupta politiker. De metoder de utvecklat borde användas i alla skolor i Guatemala.

Att älska Norrland

Tog en morgonpromenad för att vakna. Satte på mig träningsbyxor och Fjällräven Kodiak. En tunt snötäcke klädde den grusade gångbanan, vägarna och taken. Någon minusgrad ute. Mötte flera ensamma och par med sina hundar.

Gick ner mot ett skogsområde. Stigen snöklädd. Tänkte på att jag ska köpa nya längdåkningsskidor och pjäxor. Tänkte att nu är jag hemma. Kände en stark kärlek till platsen. Till lugnet och säkerheten.

Efter tre år i Guatemala känns Norrland helt rätt och speciellt Umeå. Var ute med en väninna igår, först på fest sedan på krogen. Fullt med folk! Trevligt. 

Läste Västerbottenskuriren på morgonen. Om de alltfler upptäckta korruptionsskandalerna  i Sverige.
Ska vi vakna upp en dag och inse att vi schabblade bort vårt land. Vi sålde ut våra gemensamma tillgångar och öppnade upp för korruption och orättvis fördelning, våldet ökade och vi när vi är gamla kommer vi att minnas med saknad de gånger vi kunde ta en promenad utan att vara rädda att bli rånade, då vi kunde ha ett företag utan att bli utpressade, då vi kunde lita andra. När alltfler går över gränsen till att tänka mer på sitt än vårt kan det viktigaste gå förlorat. Vi får fler saker men mindre av tilltro, solidaritet och vänskap.

Denna vackra morgon då snön faller lätt vet jag att så kommer det inte att bli på länge, förhoppningsvis aldrig, men viktigt att vara vaksam i tid.

Jag vill tala om Kuba

Mae Liz Orrego Wennick hyllar Mario Vargas Llosa för att han tagit avstånd från Fidel Castro. Utan att på något sätt förneka att Kuba inte är en demokrati och att det i dagsläget är svårt på Kuba så har ändå Kuba fått i jämförelse med omkringliggande länder orättvist hård kritik under åren.

Varför kommer inte samma hårda internationella kritik till Guatemala, ett land där inte några tusen dödats utan flera hundra tusen, där 20 dödas dagligen, där människor som kämpar för sina rättigheter kallblodigt mördas av okända personer, där polisen är totalkorrupt och rika betalar borgen för att slippa fängelse, där män som misshandlar och mördar kvinnor inte döms, där korrupta advokater har låtit adoptera bort stulna barn, osv osv. Varför talar man så mycket om Kuba och så lite om förtrycket i Guatemala, den skräck och oro som människor lever under dagligen här, för att någon ska kidnappa deras barn, för att de ska mördas för att de ska rånas när de åker kollektivt.  Varje år försöker 150.000 fattiga Guatemalaner ta sig till USA. De har sålt sina ägodelar eller lånat pengar. 50.000 kostar en coyote – en smugglare. För någon månad sedan mördades ett 70-tal av dem när de vägrade samarbeta med narkotikamaffian i Mexico. 50.000 för att bli mördad, när man bara vill ha ett bättre liv. I det man har svälter man.

I USA lever de som papperslösa, de tar dåligt betalda arbeten med dåliga arbetsförhållanden, de bor många i en liten lägenhet och skickar tillbaka till sina familjer det som blir över varje månad. Först måste familjen betala tillbaka lånet eller till Coyoten. 75.000 upptäcks och skickas tillbaka till Guatemala. Polisen i USA behandlar dem som brottslingar, tar deras pengar, som anses olovligt tjänade (de straffar inte arbetsgivarna som anställt illegal arbetskraft). De emigrerade återvänder till Guatamala 50.000 kronor fattigare.

Kubaner har alltid haft företräde till USA. Kubaner är välutbildade, tack vare Kubas system, och har kunnat få jobb som läkare, psykologer, administratörer etc etc.

Att situationen på Kuba uppmärksammas är just för att de flesta på Kuba är i samma situation. Det finns inte en oligarki som äger medierna, en parallell makt som utnyttjar de svaga. Det är staten mot människorna en tydlig fiende som går att definiera. Kubaner är medvetena om att det inte finns yttandefrihet, att de lever sämre än de skulle leva ett Västland. Alla har gått i skola och kan när de väl är utomlands göra sina röster hörda. Men kastar ut barnet med badvattnet.

I övriga Latinamerika är de som emigrerar många gånger fattiga, utan utbildning, utan självkänsla och olagliga, de kan inte göra sina röster hörda men när andra som kan gör det lyssnar ingen, utan tvärtom skapar lagar som än mer ska hindra dem från att komma till USA.

Undantaget politiska flyktingar i Europa och Kanada. USA har aldrig tagit emot politiska flyktingar från länder där de själva bidragit till att störta demokratiskt valda presidenter. Hade de störtat Fidel och Kuba fått en ny diktatur hade USA inte tagit emot de då förmodade fattiga kubaner som försökt ta sig över sundet, då hade USA själv sett till att båtarna inte kom fram om vi ska tillämpa samma logik som gäller för Centralamerika.

I samma artikel nämns Chavez. Venezuela är inte ett fattigare land än innan!! Men samma logik. När de som är rika blir mindre rika på bekostnad av en stor mängd fattiga, som får utbildning, sjukvård och kan spela på samma arena som de som förut hade makten och kontrollen skriks det högt och de som skriker är de som fortfarande har makten över media så det hörs bättre.

Kuba är inte ett drömland, långt ifrån, inte Venezuela heller, Sverige kunde varit det. I ett drömland har alla det ganska lika. Det är det en del inte står ut med.

Problemet är inte problemet utan lösningarna

Det som hörs i debatten är att vi inte vågar prata om ”problemet”. Problemet ska då gälla invandrare.

Alla människor vill må bra och leva ett värdigt liv, ibland blir det inte så. Krig, förtryck, olyckliga omständigheter leder till att invandrare såväl som infödda svenskar blir marginaliserade och hamnar i arbetslöshet, hopplöshet, missbruk som kan leda till att en del dras till gäng och brott.

Utslagning och sociala orättvisor är en bidragande orsak till att människor söker sig till den organiserade brottsligheten, gäng eller lever vid sidan av samhället.  Receptet är mindre utslagning och mer möjligheter för alla människor att få känns sig behövda på arbetsmarknaden och i samhället.

Det är inte sant att vi inte kan prata om problem i Sverige. Vi har en integrations- eller mer vedertaget idag en mångfaldspolitik som ständigt tar upp frågor om marginalisering, bättre integrering, utbildningar för att ge fler människor möjligheter på arbetsmarknaden.

Det rasister menar när de säger att vi inte talar om problemet är att vi inte talar om deras recept på lösning som är att alla som inte ”lyckas” och som inte är infödda svenskar ska kastas ut och att fler inte ska få invandra. För att ge dessa argument legitimitet fokuserar rasister på brott som en del invandrare begår och det skulle då berättiga till att de ska utvisas och vara en anledning till att fler inte ska få komma hit.

Det vore som kvinnor skulle ta upp att vi känner en kvinna, eller någon vi känner, känner en kvinna som utsatts för dålig behandling, brott eller våldtäkt av en man och då ska vi hata ALLA män och skicka ut dem till en öde ö, eller? Män är klart överrepresenterade när det gäller brott, ska vi se dem alla som en potentiell samhällsbelastning och samhällsfara?

Självklart inte! Och vi ska arbeta för ett Sverige där människor kan leva tillsammans, oavsett ursprung och kultur.

Du har makten i din hand

Näringslivet styr allt. Men också globala ekonomin. Det  finns två områden där varje val vi gör har en direkt påverkan och det är inom miljön och som konsument. Om jag inte slänger skräp i dalen där jag bor, om jag inte låter bilen gå på tomgång, sopsorterar men också köper produkter som inte lämnar rester, bidrar jag direkt till en bättre miljö. Som konsument kan jag välja att inte sätta mina barn i privata skolor och istället bidra till att den kommunala skolan förbättras genom att delta i föräldragrupper. Jag kan också välja att inte köpa produkter som är producerade under miljöfarliga och/eller dåliga arbetsvillkor. Du behöver inte känna hjälplöshet i en obegriplig omvärld. Du kan påverka. Många gånger ger en medveten konsumtion mer inte mindre pengar. Man handlar mindre och nyttigare. (att dricka vatten i stället för läsk - det är fantastisk att bo i ett land där rent vatten är så lättillgänligt)
När det gäller privata apotek. Jag kan själv räkna de gånger jag köpt medicin i mitt liv och de gånger våra barn behövt medicin. Naturligtvis finns det människor som behöver mediciner för att överleva och också för att bli friska men många, många köper vitaminer, huvudvärkstabletter, mediciner mot förkylning fast alla vet att det hjälper. Unna dig själv ett friskare liv. Du är värd det! Ät bra, gå lite längre varje dag och köp ingenting, nej ingenting du inte behöver. Ta makten över näringlivet. Konsumenten har alltid rätt!

Fattigdom gör mig arg

Så fort jag läser om fattigdom blir jag arg. Och på att statistik för länder buntas ihop. Som i Latinamerika. Latinamerika är en stor kontinent där länderna i Syd har utvecklats mycket senaste åren sedan de fått demokratier men länderna i centralamerika inte lika mycket. Guatemala är ett land som i fattigdom, mödradödlighet, undernäring och analfabetism kan jämföras med fattiga länder i Afrika. Men det är inte ett fattigt land i sig. Fattigdom beror nästan alltid på ojämnt fördelade resurser, transnationellas och nationellas företags hänsynslösa exploatering av naturresurser och människor. När EU-länder inte röstar för rätten till rent vatten misstänker jag att det beror på att de vill ha tillgång till vattendrag för att bygga vattenkraftverk.
Nästa vecka äger FN-konferensen om att minska fattigdomen rum. Jag har inte läst att Guatemalas ledare ska dit. Jag har inte ens sett att det ska bli en konferens i media i Guatemala. Guatemalas regering vill absolut ingenting och de flesta organisationer arbetar nu för att få till bra politiker på lokalnivå.
Vi måste bli mer medvetna i Västvärlden och pressa länder som har ojust fördelningspolitik att tänka om. Företag måste ta ansvar och när det kommer till politik kan omkringliggande länder kan inte mesa med dåliga ledare och klappa varandra på ryggen som Chavez gjort med Daniel Ortega i Nicaragua. Istället borde de jobba politiskt för att hela Latinamerika ska bli en jämställd kontinent.
Sen vill jag se kvinnosolidaritet. Vi vill inte se våra systrar dö när de föder barn, vill se friska glada barn växa upp med friska glada mammor och pappor som båda tar ansvar för barnens uppväxt och försörjning.
Jag välkomnar en debatt om fattigdom men att man går till djupet på det som orsakar fattigdom, dvs politiska och ekonomiska system och hur vi kan tillsammans nå en värld där alla har ett gott liv.

Liv eller storstadsliv

Blev ledsen när jag läste Lena Anderssons ledarkrönika. Visst är det så att vi lever under ett klimathot, att vi är för många på jorden att vi tär på jordens resurser ju fler vi är och vi i rika världen tär mer på resurserna än de människor som lever under fattigdom. Självklart ska barnbegränsning uppmuntras. Kina har ju gjort det med ettbarnspolitiken som tyvärr har blivit ett av världens största utrensning av foster av kvinnligt kön pga av könsmaktsstrukturen i Kina, ett problem som också syns i Indien bland de som har råd att undersöka fostrets kön och betala för att ta bort det om det är en flicka. Självklart ska ingen känna sig tvingad till att ha barn och goda förebilder för människor som inte har barn men istället ägnar sig åt syskonbarn och vänners barn är fint.

Det paradoxala är att i artikeln nämns klimatproblemet och överbefolkningen som anledningen till barnbegränsing medan de senare argumenten andas ett liv där det bara går ut på att vi ska självförverkliga oss själva. Inte särskilt klimatvänligt med folk som bor i storstäder, handlar mat som producerats långt bort och köper prylar och resor till avlägsna mål!
Jag skulle kunna vända på rubriken och säga Liv eller Storstadsliv. Att ha ett bra jobb och samtidigt bo på landet ger ju betydligt större ekonomiskt svängrum och det tär mindre på miljön med människor som delvis kan producera sin egen mat eller köpa lokalt odlat.
På landet behöver man inte leka med barn men det är lätt att göra det man gör med barn. Ta en skidtur med bäbisen i pulkan, när de är lite större åka utför, åka till en strand och slappa efter jobbet på våren och hösten. Dagispersonalen är ofta densamma hela tiden och grupperna inte stora. Man kan släppa ut småbarnen  i trädgården eller på gårdsplanen medan man gör andra sysslor.
I artikeln ser jag framför mig barn som är små hela tiden. När de är fyra fem år börjar de resonera och vill lära sig nytt hela tiden. Snart har man härliga samtalspartners vid frukostbordet och middagen. Genom barnen får jag veta vad som rör sig i ungdomars huvuden, träffar deras vänner, lär känna en del föräldrar till deras vänner, håller mig uppdaterad på nätet. Och om man ska prata om att älska finns det ingen som de flesta älskar mer än sina barn och den kärlek man får från sina barn är större än någon annan kärlek om man behandlat dem med respekt.
På tal om att umgås med vänner, Lattemammorna! Har en vän som var pappaledig, han och en kompis gick varje dag på långa promenader med barnen, pratade livet och upplevelserna skildrades i kompisens krönikor. Jag har fått många av mina bästa vänner genom barnens skolkamraters föräldrar och vi har kunnat umgås hur bra som helst medan barnen lekt med varandra och då filoferat över livet, jobb etc.
En anledning till att vi har bra föräldraförsäkring i Sverige och ett utbyggt daghemssystem är att man i varje land vill uppmuntra barnafödande för att tex någon ska arbeta ihop skatterna till pensionerna och även till samhällets funktion i stort.
Ganska spännande att tänka att vi får färre och färre barn i Sverige, men några måste ju försörja samhället så allteftersom svenskarna dör av så kommer vi att låta människor från fattigare länder komma hit och arbeta, sen kommer de att uppmuntras att inte skaffa barn och så kommer de från ännu fattigare länder som uppmuntras att inte skaffa barn. De Europeiska länder blir som ett stort hål som suger upp befolkningarna i andra länder tills de själva har utvecklats så bra att folk inte vill åka till kalla Europa och då måste vi till slut se våra länder som stora odlingsmarker eller uppmuntra människor att få barn igen.