Så fort jag läser om fattigdom blir jag arg. Och på att statistik för länder buntas ihop. Som i Latinamerika. Latinamerika är en stor kontinent där länderna i Syd har utvecklats mycket senaste åren sedan de fått demokratier men länderna i centralamerika inte lika mycket. Guatemala är ett land som i fattigdom, mödradödlighet, undernäring och analfabetism kan jämföras med fattiga länder i Afrika. Men det är inte ett fattigt land i sig. Fattigdom beror nästan alltid på ojämnt fördelade resurser, transnationellas och nationellas företags hänsynslösa exploatering av naturresurser och människor. När EU-länder inte röstar för rätten till rent vatten misstänker jag att det beror på att de vill ha tillgång till vattendrag för att bygga vattenkraftverk.
Nästa vecka äger FN-konferensen om att minska fattigdomen rum. Jag har inte läst att Guatemalas ledare ska dit. Jag har inte ens sett att det ska bli en konferens i media i Guatemala. Guatemalas regering vill absolut ingenting och de flesta organisationer arbetar nu för att få till bra politiker på lokalnivå.
Vi måste bli mer medvetna i Västvärlden och pressa länder som har ojust fördelningspolitik att tänka om. Företag måste ta ansvar och när det kommer till politik kan omkringliggande länder kan inte mesa med dåliga ledare och klappa varandra på ryggen som Chavez gjort med Daniel Ortega i Nicaragua. Istället borde de jobba politiskt för att hela Latinamerika ska bli en jämställd kontinent.
Sen vill jag se kvinnosolidaritet. Vi vill inte se våra systrar dö när de föder barn, vill se friska glada barn växa upp med friska glada mammor och pappor som båda tar ansvar för barnens uppväxt och försörjning.
Jag välkomnar en debatt om fattigdom men att man går till djupet på det som orsakar fattigdom, dvs politiska och ekonomiska system och hur vi kan tillsammans nå en värld där alla har ett gott liv.
No hay comentarios:
Publicar un comentario