Liv eller storstadsliv

Blev ledsen när jag läste Lena Anderssons ledarkrönika. Visst är det så att vi lever under ett klimathot, att vi är för många på jorden att vi tär på jordens resurser ju fler vi är och vi i rika världen tär mer på resurserna än de människor som lever under fattigdom. Självklart ska barnbegränsning uppmuntras. Kina har ju gjort det med ettbarnspolitiken som tyvärr har blivit ett av världens största utrensning av foster av kvinnligt kön pga av könsmaktsstrukturen i Kina, ett problem som också syns i Indien bland de som har råd att undersöka fostrets kön och betala för att ta bort det om det är en flicka. Självklart ska ingen känna sig tvingad till att ha barn och goda förebilder för människor som inte har barn men istället ägnar sig åt syskonbarn och vänners barn är fint.

Det paradoxala är att i artikeln nämns klimatproblemet och överbefolkningen som anledningen till barnbegränsing medan de senare argumenten andas ett liv där det bara går ut på att vi ska självförverkliga oss själva. Inte särskilt klimatvänligt med folk som bor i storstäder, handlar mat som producerats långt bort och köper prylar och resor till avlägsna mål!
Jag skulle kunna vända på rubriken och säga Liv eller Storstadsliv. Att ha ett bra jobb och samtidigt bo på landet ger ju betydligt större ekonomiskt svängrum och det tär mindre på miljön med människor som delvis kan producera sin egen mat eller köpa lokalt odlat.
På landet behöver man inte leka med barn men det är lätt att göra det man gör med barn. Ta en skidtur med bäbisen i pulkan, när de är lite större åka utför, åka till en strand och slappa efter jobbet på våren och hösten. Dagispersonalen är ofta densamma hela tiden och grupperna inte stora. Man kan släppa ut småbarnen  i trädgården eller på gårdsplanen medan man gör andra sysslor.
I artikeln ser jag framför mig barn som är små hela tiden. När de är fyra fem år börjar de resonera och vill lära sig nytt hela tiden. Snart har man härliga samtalspartners vid frukostbordet och middagen. Genom barnen får jag veta vad som rör sig i ungdomars huvuden, träffar deras vänner, lär känna en del föräldrar till deras vänner, håller mig uppdaterad på nätet. Och om man ska prata om att älska finns det ingen som de flesta älskar mer än sina barn och den kärlek man får från sina barn är större än någon annan kärlek om man behandlat dem med respekt.
På tal om att umgås med vänner, Lattemammorna! Har en vän som var pappaledig, han och en kompis gick varje dag på långa promenader med barnen, pratade livet och upplevelserna skildrades i kompisens krönikor. Jag har fått många av mina bästa vänner genom barnens skolkamraters föräldrar och vi har kunnat umgås hur bra som helst medan barnen lekt med varandra och då filoferat över livet, jobb etc.
En anledning till att vi har bra föräldraförsäkring i Sverige och ett utbyggt daghemssystem är att man i varje land vill uppmuntra barnafödande för att tex någon ska arbeta ihop skatterna till pensionerna och även till samhällets funktion i stort.
Ganska spännande att tänka att vi får färre och färre barn i Sverige, men några måste ju försörja samhället så allteftersom svenskarna dör av så kommer vi att låta människor från fattigare länder komma hit och arbeta, sen kommer de att uppmuntras att inte skaffa barn och så kommer de från ännu fattigare länder som uppmuntras att inte skaffa barn. De Europeiska länder blir som ett stort hål som suger upp befolkningarna i andra länder tills de själva har utvecklats så bra att folk inte vill åka till kalla Europa och då måste vi till slut se våra länder som stora odlingsmarker eller uppmuntra människor att få barn igen.