Med folkbildning kommer man långt!

Med anledning av debattartikel om lärarlegitimation. Jag översätter från en artikel som jag läste för något år sedan och som är från min förra blogg.

I en by 80 km från Coban, Guatemala, där de odlar majs, bönor och kardemumma tänkte José María Quib, en ledare i byn, att barnen måste få tillgång till utbildning för att kunna komma vidare. Men staten som i århundraden inte brytt sig om dem skulle inte göra det nu heller. Byn samlades och valde ut några som kunde fungera som lärare. 60 procent var analfabeter och ingen hade ens gått ut mellanstadiet så minikriteriet var att personerna måste kunna läsa, skriva och räkna. Kursinnehållet var byns historia, mayakalendern, mayakulturen. Barnen fick skriva om sin egen historia bla om kriget och läsa upp det för kamraterna. Från början hade de lektioner två dagar i veckan men hela byn blev mer och mer involverad och till slut tog de ett beslut att alla skulle betala 25 kronor i månaden för att ge lite stöd åt lärarna och ökade antal lektioner. En kvinna som vävde ville lära ut det till barnen och då användes det i matematikutbildningen för att lära sig mått. Varje år hade de ett möte då de förbättrade kursplanen. Prästen tyckte inte om historian de lärde ut, om konflikten, och hotade med att försvinna och inte döpa barnen. De träffades i byn och bestämde att det inte gjorde något, eftersom många ändå inte döpte sina barn. Den tomma kyrkan blev en bra studielokal. Några barn ville fortsätta i motsvarande högstadiet men de hade inga papper på att de studerat. Istället kom man överens med ett högstadiet längre bort att de skulle få göra en examen för att komma in. Och de klarade provet galant. Sedan läste de in gymnasiet via en kurs som finns på radio IGER. Även lärarna fortsatte studera och med tiden fick de hjälp av en organisation Niños del mundo (världens barn) som stöttade lärarna i pedagogisk utveckling och med läromedel (experterna var imponerade över hur god pedagogik de hade utvecklat själva). Några av eleverna läser på utländska universitet och andra på nationella. De har inte några som helst problem att klara sig. Idag har de en skola där staten betalar lönerna. De försöker ha kvar sin metodik och sitt kursinnehåll. Jag hoppas att detta kan sprida sig till alla byar där det inte finns skolor i Guatemala. Jag blev så glad och rörd när jag läste artikeln för ibland känner jag att inget händer i Guatemala men det är ledare som José María Quib och de som arbetade gratis som lärare som borde vara ledare i Guatemala istället för korrupta politiker. De metoder de utvecklat borde användas i alla skolor i Guatemala.

Att älska Norrland

Tog en morgonpromenad för att vakna. Satte på mig träningsbyxor och Fjällräven Kodiak. En tunt snötäcke klädde den grusade gångbanan, vägarna och taken. Någon minusgrad ute. Mötte flera ensamma och par med sina hundar.

Gick ner mot ett skogsområde. Stigen snöklädd. Tänkte på att jag ska köpa nya längdåkningsskidor och pjäxor. Tänkte att nu är jag hemma. Kände en stark kärlek till platsen. Till lugnet och säkerheten.

Efter tre år i Guatemala känns Norrland helt rätt och speciellt Umeå. Var ute med en väninna igår, först på fest sedan på krogen. Fullt med folk! Trevligt. 

Läste Västerbottenskuriren på morgonen. Om de alltfler upptäckta korruptionsskandalerna  i Sverige.
Ska vi vakna upp en dag och inse att vi schabblade bort vårt land. Vi sålde ut våra gemensamma tillgångar och öppnade upp för korruption och orättvis fördelning, våldet ökade och vi när vi är gamla kommer vi att minnas med saknad de gånger vi kunde ta en promenad utan att vara rädda att bli rånade, då vi kunde ha ett företag utan att bli utpressade, då vi kunde lita andra. När alltfler går över gränsen till att tänka mer på sitt än vårt kan det viktigaste gå förlorat. Vi får fler saker men mindre av tilltro, solidaritet och vänskap.

Denna vackra morgon då snön faller lätt vet jag att så kommer det inte att bli på länge, förhoppningsvis aldrig, men viktigt att vara vaksam i tid.